Friday, May 29, 2009

Gårda mot bilfolket

Jag bara undrar… Försöker finna någon slags rationell förklaring till beslutet om att riva Gårda i Göteborg för att ge rum åt bilar... Jag lyckas måttligt. Här är mitt tafatta försök:

Jag tänker ’blandstad’ och hur vi nu, närmare 50 år efter Jane Jacobs då kontroversiella idé om blandstaden presenterades, äntligen verkar vara hyfsat överens om idén. Blanda gammalt och nytt, kommersiellt och boende, trottoarliv med park… inte minst människor med varandra. Då skulle man kunna välja att behålla de gamla charmiga Gårda-kvarteren som en livgivande kontrast till de nya bostäder och kontor som byggs i området. Förutom de äldre husens karaktär så fyller de viktiga funktioner för staden: Gammalt = billigt = utrymme för det som är ungt och [ännu] icke-kommersialiserat. Till exempel unga studenter som saknar boende i staden, eller unga verksamheter som saknar billigt utrymme… Vi vet detta av historisk erfarenhet; i gamla utrymmen odlas nya idéer. Och där frodas de tills de naturligt växer ur sina gamla lokaler och ger utrymme för ytterligare något nytt…

Blandstad ger tydligen också utrymme för bilar. Jag får vara öppen för det. Okej. Transport är ju viktigt. ’Biltransport är så viktigt’, anser tillräckligt många av Göteborgs politiker för att ofta prioritera bilismen framför den utvidgning av kollektiv transport som skulle vara möjlig i Göteborg och i Västsverige.

Men att välja att skapa rum för bilar, på bekostnad av viktiga minnesmärken som dessutom kan ge utrymme för unga människor och unga aktiviteter… det är för mig märkligt och lite sorgligt. Och särskilt svårsmält blir nu att Mp är med i uppgörelsen. Eftersom jag har så svårt att förstå det val som görs så får jag väl än en gång luta mig mot Jane Jacobs vishet. Hon delade upp oss i kategorierna fotfolk och bilfolk. Hon ansåg det vara en personlig grundläggande preferens som särskiljer dessa två ’folk’. Kanske är det så (jo, visst är det så!) att många av Göteborgs tongivande och inflytelserika personer är män i 50-årsåldern och uppåt. Klassiska bilismförespråkare. Kanske är det så att de glömmer att det växer upp en ny generation av fotfolk som inte bryr sig lika mycket om att äga och köra bilar. Av flera anledningar. Vissa utav oss gillar att trycka skosulan mot asfalten och uppleva stadslivet till fots. Andra utav oss tar ett ställningstagande för miljön…

Oavsett anledning så blir det som vanligt frustrerande för oss medborgare när det inte finns någon i politiken som representerar en hållning som torde vara naturlig för många. Så när t o m Mp bekänner sig till bilfolket och går med i överenskommelsen blir det liksom bara sorgligt… ännu ett bevis för vad lätt det går för svenska politiker att sälja sina övertygelser… bara de slipper sälja sina bilar!

Läs även Johan Karlsson, Karl Palmås, Jimmy Sand, Eva Obenius, Johannes Åsberg, Yimby eller krönika i GP. Tidigare Heiti Ernits.

Tuesday, May 26, 2009

does education kill creativity?

Rather often, I find myself thinking and wondering about the relationship between education and creativity - for good and for worse, I must add. Sir Ken Robinson provides some interesting perspectives in his TEDtalk: 'Do schools kill creativity?' Thanks Anders for the link!

Sunday, May 24, 2009

viktigt i veckan

Så vad tycker landets regionala och kommunala kulturchefer om Kulturutredningens förslag? En minst sagt viktig fråga att utreda mot bakgrund av Kulturutredningens idé om tydligare regionalt ansvar via den s.k. portföljmodellen. Tobias Nielsén tog sig an denna fråga och presenterade i veckan intressant analys utifrån den enkätundersökning som Sveriges Kommuner och Landsting genomfört. I tisdags släpptes rapporten ”Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar”. Läs även Tobias artikel på Newsmill, samt hans analyssammanfattning på Kulturekonomi-bloggen. Särdeles intressanta fann jag följande insikter:

- Inställningen till portföljmodellen är uppenbart positiv runt om i landet. Vissa farhågor finns dock och en del frågetecken kan behöva redas ut kring resursfördelning.

- Kulturutredningens föreslagna aspektpolitik (d.v.s. kulturens samverkan med andra politikområden) är redan ett faktum i många av landets regioner och kommuner. Regionalt kopplar man kultur till näringspolitik. Kommunalt kopplas kulturpolitiken till turism och utbildning. Kommunerna rankar även samverkan med civilsamhället som betydelsefullt.

- Regionerna/landstingen betonar kulturens koppling till samhällelig kreativitet, innovation samt tillväxt och talar i dessa termer ett ganska unisont språk, ett delvis Florida-inspirerat sådant.

Friday, May 22, 2009

creative industries - debating the concept II

A month ago, I wrote about Chrissie Tiller’s founding of a Facebook-group discussing the problems with trying to fit the cultural and creative sectors into an old suit by calling it ‘industries’. The traditionalist term might be hindering us from seeing what the cultural sector is really about, thereby stopping us from learning from its way of doing things. Chrissie has followed up on the discussion in an article in ArtsProfessional 18 May 2009. Read it [here].

Tuesday, May 19, 2009

creative cross-pollination


’Creative cross-pollination’ is the expression being used as New York Times once again writes about a creative Gothenburg phenomenon. This time; NYT’s The Moment. The article is spotlighting Creators Inn, an initiative by Next Century Modern and Elvine offering accommodation to artists and creatives visiting the city with the aim of meeting with local creatives. While founded in Gothenburg, it’s this summer also run in Stockholm. What the article lacks mentioning is Jesper Larsson’s (Next Century Modern) idea of taking an active creative social responsibility for the local creative community - something which make the context even more interesting...

Friday, May 15, 2009

ekologier i diskursen

Jag välkomnar uppsvinget i diskussionen kring att se staden som en ekologi. Dock har jag saknat referenser till Jane Jacobs som jag tycker har en given plats i denna diskussion. Läs min tidigare sammanfattning här. Cred till Heiti som nu lyfter in denna fantastiska kvinnas tankar i denna diskurs, länk här.

Hur skulle då ett kulturellt ekosystem definieras? Denna fråga är en nyare diskurs. Här ett par försök. Ur: Parlören – En ordbok för icke mätbara värden (Tankesmedjan Det Osynliga, 2009) s 47-49.

Kulturellt ekosystem
Kulturens ekosystem kan jämföras med jordens övriga ekosystem. Det är en intrikat väv av stora och små kulturer, konstformer och uttryck. Ekosystemet lever och växer och nya arter kommer fram. Men om man skadar ekosystemet, genom att ta bort eller strypa mindre aktörer som kan synas oviktiga i den stora helheten, begår man misstag. Alla sorters kulturformer och uttryck är viktiga för hela ekosystemets hälsa och hållbara utveckling! Den som tror att man kan rensa bort allt som är för smalt, för experimentellt, för nytt eller för traditionellt, och enbart odla för masskonsumtion är helt enkelt dum.
(Martha Westin, regissör)

Betraktelsen av kulturlivet som en levande trädgård där dagens plantering och odling kan ge upphov till de vackraste blommor imorgon, inte bara här men också med vinden spridda frön till andra platser och andra hjärtan.
(Evelina Wahlqvist)

Tuesday, May 12, 2009

kultur[o]nytt[igt]

Kulturrådet har kommit med sitt remissvar avseende Kulturutredningen. Läs Kulturrådets egen sammanfattning här samt kommentarerna kring det i t ex DN och GP. Viktigt, såklart att lyssna till den eventuellt tyngsta remissinstansen, samt inte förglömma att den har egenintressen i spelet.

Vidare ger Konstfacks elevutställning, föga förvånande, upphov till diskussion. Mkt av uppmärksamheten riktas mot Anna Odell, läs SvD, DN och GP. Visst utrymme ges även åt övriga studenters upplevelse kring situationen; SvD.

Tuesday, May 05, 2009

på kreativitetens forskningsfront

Cardiff University Campus

Jag var i Cardiff den 22-23 april och presenterade min senaste forskning. Glad att få bra respons på idéer jag arbetar på kring regional infrastruktur för att bättre ta tillvara på kultursektorkompetens. Jag var där i samband med det andra seminariet för the RSA Research Network on Creative Industries and the Regions. Ett ungt nätverk således, men mitt i prick för min del då jag finner det vara en lyx att få tillfälle att möta andra europeiska forskare som tittar på liknande kopplingar – mellan kreativa näringar och platser. Fokuset denna gång var på ”Creative industries, scenes, cities, places”. Några iakttagelser:

- Fortsatt förvirring råder bland fältets/fältens forskare mellan å ena sidan Richard Floridas Creative Class-debatt och kreativa näringar och kulturarbetare å andra sidan. Än så länge finner jag det emellertid hyfsat roande. Jag har redan tagit upp det [
här], så jag går vidare.

- Med fokus på kreativa näringar i storstäder diskuteras nu av yngre forskare ett mindre nytt tema som dock är mer pressat ju tätare städerna växer sig: billiga och lättillgängliga utrymmen för konstnärer och kulturarbetare: cheap places, studio provisions etc.

- Äntligen har det börja dyka upp studier om kreativitet i glesbygd. I kölvattnet av både beröm och kritik av Florida-formatet, så verkar många ruskigt överens om att vi diskuterat megalopolies så länge nu att det är dags att börja se bortom dem. På forskningsagendor finner vi nu konstnärliga kluster på landsbygd och mindre orter utgöra intressanta fallstudier. Det testas om etablerade teorier funkar även i glesbygd. Vidare har brittiska forskare börjat koppla entreprenöriell produktivitet till Floridianska kreativitetsmätningar, samt en ’rural-urban classification’ till det hela, och finner att glesbygdsområden i East Midlands har högre konkurrenskraft än storstadsområdena .

- Under senaste året har jag noterat att det i detta och andra sammanhang ploppat upp östeuropeiska forskare som tillämpar Florida-modellen och mäter kreativ klass och dyl. Det är synnerligen intressant att en del av deras slutsatser är så skilda från de västeuropeiska (t ex den Ungerska studien som hävdar att universitetens närvaro har marginell påverkan på ansamlingar av kreativ klass i Ungern). Detta tycks delvis bero på i grunddefinitionerna andra konceptuella förförståelser, delvis handlar det så klart om arvet från 1900-talets skilda politiska och ekonomiska system. Kanske borde man här bli bättre på att knyta an historiens påverkan på framtida förutsättningar, för att diskussionen på allvar ska bli intressant.

Monday, May 04, 2009

[too complicated] to simply love art


Charlotte St, London. Där tog jag detta foto förra helgen. Ibland är det bara så enkelt, så lätt. Som texten på dörren där. I love Art. Senaste tiden har dock diskussionen känts ganska komplicerad och den tar vid när man minst anar det. Som till exempel till bords under bröllopet jag gästar i lördags. Jag har då nöjet att få en psykologs perspektiv på konstruktiv respektive destruktiv kreativitet, samt intressanta vinklar på vad som egentligen är konst. Men som så ofta annars blir frågan närmast en kring moral och samhällsresursslöseri när vi talar om konstfack-studenten som spelar psyksjuk. Så även i förmiddags då jag på TV4 hör Björn Ranelids kommentarer kring fallet:

”Vad-är-konst?” Malou von Sivers ställer frågan i Efter Tios sändning denna förmiddag (repris från 19/2). Gert Fylking får kramp i låret och flyger upp ur stolen. Han har fastnat i mattan. Obekvämt värre. Diskussionen tar dock form och Christer Lindarw finner det läskigt med relationen konst och media: ”När det blir upphaussat då blir det värt nånting”. Gert Fylking drar det vidare genom att markera skillnaden mellan eget finansierad konst å ena sidan och av samhällsresurser finansierad konst å andra sidan. Konst på andras bekostnad, blir en annan distinktion av Ranelid. Gert Fylking hävdar trots allt att “Absolut måste konsten skapa uppmärksamhet och ett intresse hos folk”. Är det en konstens uppgift eller det som särskiljer konst från icke-konst, undrar jag?

Eller bidrar jag bara till att överanalysera konsten? Blir konsten bättre eller rent utav tråkigare till följd av våra dissekerande diskussioner just nu? Det förstnämnda en möjlighet, det sistnämnda en risk. Samtidigt finner jag det upplyftande att den svenska konsten har lämnat normalpositionen där man kritiserar det övriga samhället för att för tillfället befinna sig i en självgranskande situation. Mitt i allt tvistande och ifrågasättande är det hur som helst gott med en röst, eller ord inristade på en dörr, som påminner om enkelheten. Som kärleken till konsten. Let’s not make it too complicated to simply love art. I do. Don’t you?

Tidigare diskussioner om konstbegreppet finns länkade [här].

detta är ingen modeblogg II: sundsvallsbyxan

Jag sitter på stillsam plats utanför Sundsvall och skriver. Givetvis låter jag visst omvärlds-buzz sippra igenom – via t ex Sundsvalls Tidning (ST). Idag kan man läsa om träningsbyxan som sålt så hårt i Sundsvallsområdet att byxan numera kallas Sundsvallsbyxan. ”Det är inte ofta Sundsvall tar täten när det gäller trender, men när det gäller träningsbyxor så gör vi det.”, skriver ST idag. Givetvis börjar jag fundera kring Sundsvall och trendsättning. Är min hemstad dålig på etablera trender? Kanske… Dock tycks Sundsvallsborna vara bra på steg nr 2: Att kopiera trender. Det torde vara trendens mest nödvändiga steg. Ty om ingen tar efter idéetableraren; ingen trend. Att Sundsvall skulle vara trendanpassningarnas näste tyder ändå smeknamnet på. Ett smeknamn som florerar i folkmun i städer norr om Sundvall: ”Norrlands fjollträsk”, säger man. Märkligt, att jag aldrig fick höra det smeknamnet så länge jag själv bodde i Sundvall… Kanske är norrlänningar försiktiga med att förolämpa varandra… Kanske är man försiktig med att berömma…